Söndermarken jagar mig.

Jag har vandrat samma korridorer som under högstadietiden ganska länge nu, praktiken är givande. Även om den känns lite vemodig då och då. Mest platsen, inte själva praktiken.
Trots allt så saknar jag lite av domdära vemodiga minnena lite. Men alltför lite för att det egentligen ska spela någon roll.
Jag menar, att köra moped med Martin är ju trots allt inte det bästa jag vet nuförtiden.

På tal om ingenting så går mitt gitarrspelande mycket framåt nuförtiden.
Jag förstår saker och min repertoar innefattar inte bara trubadurackordslåtar. Nu blir det till att plugga moll- pentan härnäst.

Jag hade hoppats på att nytt smallville avsnitt ikväll, men icket. Istället så ska jag snart ta och krypa ner i sängen med en bok. Hejsvejs!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0