Drömbloggen

Vi är snart i mitten på Mars, min praktik på min högstadieskola är påväg att lida mot sitt slut, 2 och en halv vecka kvar bara.
Det är konstigt för trots att det har varit en givande praktik så ska det kännas ganska skönt att lämna den platsen och till förmån för en ny praktik plats dom sista 2 återstående månaderna innan Vårterminen är slut.
Jag tror att det har att göra med sättet jag minns skolan på, för jag kommer alltid att minnas den som den var när jag gick där i åttan med rasta mössa och när jag flummade bort tid där i 9:an, lyssnade på Lars Winnerbäck, drömde och upplevde ett så himla starkt vemod.

Jag tror att jag saknade skolan direkt när jag slutade 9an(och jag var nog den enda i min klass), då menar jag inte läxor och sådant utan klassen, och känslorna som jag upplevde i skolan. När jag nu har varit tillbaka så har liksom magin med skolan försvunnit, den är ingenting. Den var kanske egentligen ingenting heller. Det berodde bara på människorna, vem dom och jag var i just den tiden i livet. Vi är inte där nu, ingen av oss, och vi kommer inte heller vara 15 år och omogna, osäkra människor på högstadiet igen, och jag tror att det är därför jag känner ett slags vemod över att vara tillbaka dära.
För att min bild av Bergskolan förändras inte, den vill liksom inte det.

Men som jag sa, så har det varit en mycket givande praktik, Helena är en bra lärare.
Vemvet, kanske blir även jag det en dag. Man kan ju alltid hoppas.
Nu ska jag återgå till körkortsplugget.