Drömbloggen

Det var en solig dag, och jag började 8:an, det kändes vemodigt, 7an hade ju liksom slutat med att jag var mobbad. Men nu var det visserligen en ny klass, inget mera 7c, nu var det 7 f som gällde. Eller rättare sagt 8 f.
En ny klass, med en gammal men ändå ny vän, Ludde. Sen var det ju även några andra som jag kände sådära flyktigt, Gunnar, Daniel och Jonas. Sen så gick ju hon där också, hon som jag såg redan första dagen i 8an. Hon som det tog över ett år innan jag tog mig mod att verkligen prata med.

Jag vantrivdes inte riktigt lika mkt som jag gjorde tidigare, men det tog inte så länge förrän både Gunnar och Ludde började mobba mig för mitt hår, det känns skumt att kalla dom vänner med tanke på vad dom gjorde. Men jag orkade inte försvinna i mig själv igen, jag umgicks med Daniel och Jonas istället, och Besökte Martin på fritiden, han som jag faktiskt kommit att tycka om väldigt mycket, vi hade liksom alltid kul tillsammans. Det fanns inga sorger, inga jobbiga tankar. Bara ideer, kreativitet och planer på hur dom skulle genomföras, och så lyckade och mindre lyckade försök såklart.

Hos Martin var det alltid kul, i skolan var allt pest, när vintern började närma sig så var jag fortfarande olyckligt kär i den där tjejen och jag hade inte knytit några riktigt rejäla vänskapsband med någon i klassen. Jag hängde nästan hela tiden hos Martin, jag bodde där i stort sett. Skolan orkade jag inte gå till, jag stannade hemma, knapprade alvedon, käkade i stort sett bara nudlar och drack alldeles för mkt energidryck. Jag tror att jag gick på alvedon nästan hela tiden. Även då jag inte hade någon huvudvärk, bara en slags värk i magen, som i stort sett aldrig gick över på en lång tid.

Innan julen så hängde jag mest med Gunnar, vi skolkade hemma hos honom och kom på ursäkter för att gå hem, ganska kreativt när jag tänker efter. Så passerade julen och visst hände det några saker då, inget som jag orkar nämna dock, och så blev det vår. Jag var fortfarande mycket med Gunnar, vi gick hem till honom på håltimmarna och kom på att: oj jag har ju ont i magen, eller: gud vad jag fick huvudvärk, självklart höll man med och sa att fan vad du ser blek ut, jag ser verkligen hur dåligt du mår.
När våren började jag komma så cyklade jag till skolan och jag blev väll någorlunda smal.
Sen i slutet av våren praktiserade jag hos min broder på han och hans polares företag. Varje dag på lunchen så var jag med Ludde, och vi blev vänner, riktigt bra vänner. Vi hade ett eget sätt att hälsa på och vi avslutade varandras meningar. Min så kallade huvudvärk släppte lite dom här sista veckorna som fanns kvar av skolan, och min närvaro kanske höjdes till 3 dagar i veckan.

Sommaren kom och när jag inte befann mig hos Martin, och skruvade i mopeder så var jag och Danne runt på stan och jagade flickor med mopederna. Det var en bra sommar, min kost bestod mest av Mars bars, nudlar och alldeles för mycket powerking, jag tror jag var konstant hög på koffein. Och om jag inte var det så knapprade jag alvedon och hade huvudvärk.

Så började skolan om, hon satt där igen i skolan, lika oupnåelig som alltid. På något sätt så kom huvudvärken tillbaka och den mesta tiden spenderades hos Martin under hösten.
Jag och Danne körde moped till skolan HELA hösten, det var svinkallt och när vintern kom så fryste jag i stort sett konstant då det blev så kallt att köra, jag kan inte fatta att vi gjorde det.
Betygen såg inte alltför lovande ut när jag bestämde mig för att gå filmarbetarprogrammet, men jag sökte i alla fall in.

Så kom jullovet och det var hon som tog mod till sig och avslöjade att vi faktiskt gått och trånat efter varandra. Jag kände mig lyckligare än vad jag någonsin gjort och när jag fick gå och hålla en varm hand på en kall juldagsnatt så slog hjärtat en extra volt, det var bättre än att knappra alvedon och det var bättre än en koffeinkick.
Jag fick ligga på en madrass bredvid henne och livet kändes rättvist, luften kändes klarare än den någonsin gjort och jag kände att jag behövde inte ligga hemma och komma på ursäkter för att stanna hemma från skolan hela våren.
Och somsagt så somnade jag en natt och trodde att allt var en del i en kärlekshistoria, och det visade ju sig somsagt dagen därpå att jag trodde fel. Men jag gav dig aldrig någon gloria. Och jag visste redan då att jag aldrig älskat henne, jag var bara kär i kärleken.

Jag låg ner och ville dö en kväll, sen ändrade jag mig eftersom att jag inte skulle våga dö. Och för att jag säkert skulle ångra mig för jag ville ju veta vad som händer sen, jag var ju trots allt bara 15 år.
Med det till insikt så var jag faktiskt i skolan, jag såg dig och jag mådde dåligt, men jag var där.
Jag svamlade dock mest omkring, jag tror att jag faktiskt såg ut att må bra när jag egentligen mådde helt tvärtom. Men det är väll så det är. Jag skrattade när jag föll sönder på insidan. Men det är väll bättre än att gråta antar jag.

Jag och Ludde blev riktigt bra kompisar, Gunnar var ju trots allt knappt i skolan. Av någon väldigt dum anledning så var jag inte med Martin lika mycket, knappt någonting faktiskt. Det ångrar jag.
Sen så upptäckte jag henne som jag inte sett under 1 och ett halv år. Hon gick i min klass och hon var, ja jag vet inte riktigt. Hon uppskattade mig i alla fall, och hon försökte lära mig att åka snowboard. Inspirerad av henne så ryckte jag upp mig i skolan, och höjde mig i 14 ämnen.
Sen så delade vi varandras liv i 10 månader.

Alla killar fick något slags ryck där i april och började spela gitarr. Ingen av oss blev särskilt bra men vi hade kul.
Det skolkades även då och då för att ta mopparna in till stan och spela guitar hero. Det var som att livet började bli lite Lars Winnerbäck, jag kände det så i alla fall, eftersom jag trots allt såg gitarren i butiken och symbolen för att skolka. Och trots allt så var jag ju lycklig, och ingen jävel skulle någonsin mer nå mig. Så kändes det.
På kvällarna så körde jag och Danne ibland hem till Linus och såg film och käkade onyttigt.
När våren smygit sig in med lite värme så for jag ut och började springa, först lite grann, sen längre och längre, det fastnade jag för hela sommaren.
När det var bal så sjöng jag och Ludde No Woman No Cry, det var grymt. Det är något jag skulle kunna vänja mig vid, att stå på en scen alltså.

På skolavslutningsdagen så lyckades jag och Daniel komma försent, eftersom vi försov oss.
Vi fick våra betyg och var glada ända tills Gunnar kraschade in i mig med sin moped. Men jag överlevde juh.
Jag fick veta att jag kommit in på teknikprogrammet, vilket var vad jag sökt, då filmarbetarprogrammet började se ut att ge allt för dåliga framtidsutsikter.
Jag hade också bara en dags frånvaro under sista terminen i 9an, och den dan var jag magsjuk.

Under sommaren så sommarjobbade jag och umgicks med mina vänner, sen så blev dom 3 sista veckorna alldeles helt onödigt deppiga, eftersom Ludde dissade mig utan någon egentlig anledning. Enligt honom så hade han inte tid.

Så började Gymnasiet, jag satt i lärkans aula och var nervös inför uppropet, jag hade 3 vänner och en flickvän med mig. Men jag kände mig ändå sådära lite smått ensamen.
I alla fall så började jag och Ludde i samma klass, men av någon anledning så verkade han inte orka umgås så mycket med mig. Jag kände mig nere, min tjej tappade också tid för mig. Hennes kusiner och skolan verkade sno det mesta av tiden.

Jag började gymma med Gunnar när det blev för kallt för att springa utomhus, det var skönt. Och det fick ensamhetens ångest att släppa lite.
Jag trivdes inte på gymnasiet, ändå lyckades jag klara mig med bara 4 dagars frånvaro under första terminen.
Hon hörde av sig igen en dag i oktober och min värld föll samman helt igen. Jag hade aldrig släppt henne ur tanken, det visste jag ju, men jag hade åtminstone försökt hata henne.

Då kändes alla försök meningslösa och jag sov i stort sett ingenting, käkade mindre och tränade mer. Lars Winnerbäck lyssnade jag på stort sett konstant.
Jag var inte kär i min tjej längre i november tror jag, och hon hade ju trots allt inte tid med mig, jag bjöd med henne för att se Lars Winnerbäck och fick höra att hon inte gillade honom. Jag vart mer frälst än vad jag redan var.
Jag drog med mig Gunnar för att se estetarnas uppträdande och hon som jag borde ha glömt uppträdde, efteråt så var jag bakom scenen och stammade fram några blyga ord till henne.

I december månad så fick hon besök av mig, vi drack te och tände ljus och hade ett riktigt moget samtal, ett som kanske borde ha ägt rum för ett år sedan, eller kanske aldrig någonsin. I skolan så var jag less på allt faktiskt, jag hade ju liksom ingen vän. Så gjorde min tjej slut också, det hade jag redan räknat ut skulle hände men ändå så gick jag ner mig.

Jag hade ingen att prata med men så fanns Borg där, han visste inte exakt vad jag gick igenom och hur dåligt jag mådde men han brydde sig och försökte förstå. Det betydde mycket.
Och så lite senare dendära månade så hörde jag av hon som jag faktiskt borde glömt igen.
Så låg jag där bredvid henne på en madrass igen och tänkte, att den här gången kommer det bli bra, nu har vi fått den tid för oss själva som vi behövde, nu har vi mognat klart och vi är redo för att faktiskt älska någon.
Men så var det inte och jag blev dumpad på nyårsafton.
Jag låg och ville dö medans andra skålade i champange och sköt raketer.

Jag åt ännu mindre nu, jag tränade ännu mer, men jag hade vänner att umgås med. Jag och Borg satt uppe på nätterna och var bittra åt livet, vi tränade tillsammans och vi drack franks samtidigt som vi spelade guitar hero. Så tog vi skoterturer och promenerade runt i ett iskallt vinterluleå.

Skolan blev väll lite lättare att ta sig igenom men jag kände mig inte riktigt lika taggad, jag skolkade för att åka till gymmet och gömde mig ofta längst bak med ipoden på högsta volym. Jag orkade helt enkelt inte försöka då och då.

Sen på våren så började det ljusna, jag satt en ensam lördagkväll och registrerade mig på apberget, dagen efter tog jag bort den med en ny kontakt på min msn lista. Det ledde till ett möte i Luleå och sedan till det finaste som jag någonsin upplevt. Jag blev kär och kunde börja leva fullt ut igen, Erika Eklund gjorde mig hel.
Till henne så passade orden "Jag älskar dig". Med henne kändes allt meningsfullt igen.

Jag slutar här, och fortsätter en annan kväll, nu är klockan 02.29 och jag behöver trots allt lite sömn denhära natten också. Om någon nu orkat läsa igenom dethära så är jag grymt imponerad, hoppas ni inte blivit alltför uttråkade.
Jag kände för att skriva och mitt eget liv var det bästa jag kom på. Sovgott!