Drömbloggen

Söndagar och läxläsning, hur kommer det sig att jag alltid lyckas spara allt det icke roliga till slutet på veckan?
Svaret är väll enkelt, prioritering.

Hur högt prioriterar jag skolan egentligen?
Ja det är väll en fråga jag borde ställa mig själv inte min blogg, jag menar den har ju faktiskt sällan svaret.
Är det kanske så illa att jag missunnar mig själv kunskap som jag har möjlighet att suga upp i skolan eller handlar det helt enkelt om att jag inte behöver klara absolut allt i skolan för att känna mig nöjd.

Jag började fundera på allt såntdära krånligt vuxentänk när jag satte mig ner med mitt berg av läxor idag, faktiskt ingen särskilt heroisk insats att ta sig igenom det, men med tanke på hur bra jag är på skjuta på saker så känns det som en utmaning att ens öppna böckerna vässa pennan och låta hjärnan arbeta. Jag menar vem vill inte spela gitarr och sjunga istället?

Jag värdesätter kunskap, helt klart. Även att vara bra på saker, det är coolt.
Men sen så är jag ju så pass motströms att jag stannar där, vid att värdesätta det.
Det är inget jag känner att jag behöver utveckla hos mig själv, inte för att känna mig nöjd med min insats i livet i alla fall.
vill jag lära mig något så kan jag lära mig det, måhända att det kan krävas tid, men det känns alltid värt under resans gång, något man inte kan säga om saker jag behöver lära mig.

Det börjar kännas mer och mer viktigt att bara vara, och då inte för min egen skull.
Utan för andras, kan jag glädja någon genom att spendera tid med dom, istället för att sitta hemma och läsa min kemiläxa så känner jag mig så mycket mer nöjd med mig själv som person.

Det är inte detta, fria, demokratiska, samhälle som jag strävat efter att leva i.
Men så länge man är majoriteten av demokratin så kan man ju faktiskt leva någorlunda fritt.
Ändå känner jag oftast för att lägga mig på minoritetens sida, just därför att dom behöver mig mer då.

Min egen åsikt?
Jag kan ibland ha svårt att visa den, speciellt om den kan såra någon. Visserligen ser jag inte detta som ett svaghetstecken utan enbart som mänsklig sympati.
Det kan vara starkt att stå för vad man själv tycker så länge man gör det på ett neutralt sätt. Det behöver ju inte bli själlöst bara därför.

Det känns som att man vissa dagar måste kämpa för att vandra på gatan, det krävs styrka för att sätta den andra foten framför den andra, inte enbart för att man fastnar och riskerar att ramla framåt med näsan först, utan för att man vissa dagar har lätt för att släppa. Jordens gravitation tycks inte alltid lyckas med att hållla en kvar, inte när man är lycklig för då klarar  man allt, jordens attraktionskraft mot min massa är inget problem.
Vissa dagar är det tyngre, då märker man helt klart av jordens övertag, fast dom dagarna kan man antingen kämpa emot och ändå ta ett hopp från marken, eller också gömma sig under täcket tills nån annan människa lyckas dra dig uppåt.

Vissa dagar kanske man till och med tillåter sig själv att sjunka ner under ytan, det är sånna gånger man själv verkligen önskar att man kunde lyfta upp folk. Det är också det som känns som det viktigaste man kan göra.
Lyfta folk, bära folk.
Eller inte folk, liv.

Bloggfenomenet verkar inte riktigt vara något för mig, jag skriver trotsallt alltför sällan för att få någon riktigt röd tråd i det hela, och när jag väl skriver så blir det sällan något som får mig att trycka på publicerar knappen.

Det bästa vore nog att lägga ner allt bloggande och skaffa mig en dagbok istället, för det jag gillar mest med bloggar, det är inte att skriva. Det är att läsa andras bloggar.
Nu blir det återgång till pluggandet om mina tankar nu har lust att lämna mig ifred en stund, nu när dom fått blandas ihop i en massa text här i bloggen.

Jag får väll ta och reda ut det nåndag och pussla ihop orden rätt.
Hejsvejs!