Drömbloggen

Sprättade just en aladdinask. En röd. Var ju ute och skottade snö tidigare. Sist jag gjorde det var dagen efter min 19 årsdag tillsammans med Erika. Minns att vi var bakis. Skönt att man slapp vara bakis själv. Har aldrig gillat att vara själv när man är bakis. Brukar känna mig så jävla övergiven. Gillar dock att vara med folk när man är bakis, allting känns så mycket jobbigare. Och äventyrligare. Som för en månad sen kanske då jag och Paulina skulle iväg till Micke och baka, och innan så skulle vi fika med hennes far. Det tog tills fyra på eftermiddagen innan vi kom iväg. Sen efter fikat och sådant så stod vi på smedjegatan och Paulina skulle kolla hur långt det var till kvantum. Såg så kul ut när hon spanade, för man kan inte se kvantum därifrån överhuvudtaget. Sen så tog vi oss iväg det var ju bara världens längsta väg, och vi gick hela tiden. Men vi är fan bra på att äventyra oss fram. Önskar att vi kunde fortsätta med det. Inom en snar framtid.