Drömbloggen

Jag trodde för en tid sedan att jag glömt bort hur det kan kännas att vara kär i någon.
Men jag insåg att man inte glömmer det.
För det känns aldrig på samma sätt.
Kanske är det det som gör det så svårt. Så bra. Och så fint.
Bara svårt att se det fina från det här perspektivet.
Funderar alltså på två saker.
Antingen byter jag perspektiv. Dödar moralen. Bestämmer över mig själv. Hoppas på någonting.
Eller så gillar jag läget. Och drömmer. Mår som jag känner mig nu. Måste säga att jag är lite olockad av det.

Är inte ens sugen på kaffe.
Känns så overkligt att ha haft ett annat perspektiv för några timmar sedan.
Totalt annorlunda.
Livet kändes mycket verkligare när man fick dra fingrarna genom hennes hår.