Drömbloggen

Har på något märligt sätt inte hunnit ta tag i samhällspluggandet ikväll.
Det har duschats och det har pratats i telefon och jag har käkat kycklingsallad och så vidare.
Men nu ska jag snart göra det.
Läsa igenom det i alla fall en gång.

Har länge gått och funderat över hur sköna basgångar det är i hästpojkens låtar. Speciellt i "Från där jag ropar".
Jag vet inte vem som spelar bas på det albumet. Eller vem som gjort dom. Men jag tror i alla fall att Joel Alme spelade bas på Caligula.
Dom är precis som en skön basgång ska vara. Inte speciellt egotrippad. Bara ligger i bakgrunden och slidar in på lite sköna ställen och sådära.
Så att man själv gärna hade spelat bas i ett band.
Spelade mandolin idag på musiken. Vet inte om det gick briljant. Men det går väll framåt i alla fall.
Hade velat äventyra runt på stan med Paulina som förra veckan. Men det kan jag ju kanske försöka ställa in mig på lite senare. Typ onsdag torsdag, eller fredag i alla fall.
Det ser dessutom mörkt ut med party på fredag. Men vi får väll se.

Har insett att när man är bakis på sommaren så kan man liksom planera att vara bakis.
Man laddar upp med en stor påse godis. Käkar pizza eller kebab till middag och dricker ett antal koppar kaffe. Dessutom brukar man kunna skriva rätt spännande låtar. Eller spela låtar med känsla i.
Eller så lurar man sig själv.
I alla fall så brukar jag känna mig rätt lugn och tillfreds, lite övergiven om jag är själv. Men är jag med någon så är jag oftast riktigt nöjd. Inget behov av att gå ut i världen. Kan känna mig isolerad och nöjd en dag.
Nu när det är så kallt så finns det en liknande känsla. Fast omvänd.
Vanliga dagar så känns det segt att bege sig ut just för att det är så förbannat kallt och inget värmer.
Visserligen så kan jag springa mellan roasters och bussen i Paulinas sällskap till exempel men det är en annan grej.
Att bara gå ut känns inte så lockande. Men när man då är bakis så känns den där promenade till Coop eller liknande för att köpa en uppfräschande läsk ganska ren. Som att man får vakna upp lite grand.
Sedan kan man återvända in kall. Men fri från bakisdvalan i alla fall. Dricka några varma koppar kaffe, sitta bredvid någon och lyssna på musik och samtala. Skratta åt att vi tar återställare och gemensamt återvända till livet utanför.

Jag gillar den där känslan som blir när man promenerar utomhus när det snöar. Och det inte blåser.
Det blir som ett vakum.
Som när jag och Paulina gick till Micke för någon helg sedan.
Det var liksom en kamp att ta sig iväg där vid 16 tiden men det var liksom vi mot världen ändå.
Tonårsaktig revolt.
Jag gillar när vi sitter och dömmer folk efter utseendet. Inte för att vi gör det så mycket.
Paulina dömmer Magnus och säger att han är en slusk. Fast det är ju humor i det.

Men det jag ville komma fram till är att den där isolerande känslan man känner på sommaren våren och hösten när man är bakis. Den existerar hela tiden när man inte är bakis på vintern. Om man nu inte går ut med täckbyxor och ska leka i snön.

Därför så hoppas jag ändå att jag får vakna bakis på lövskatan på lördag.
Eller egentligen inte. Jag vill nog bara vakna där.
Och inte själv.