Drömbloggen

Jag vet inte.
Och det är ju jobbigt att gå runt och tänka fram och tillbaka. Båda två har vi ju liksom en stabil grund att stå på.
Jag vet att jag kan lura mig själv ganska lätt och jag vet inte om jag lurar mig själv att jag skulle klara mig alldeles utmärkt om vi liksom bröt sönder den.
Grunden alltså.
Då kan man bygga upp något nytt.
Men jag vet ju att du inte kommer att göra det. Jag skulle ju gärna jobba för att övertyga dig. Men det känns inte helt rättvist. Kanske skulle det vara lite för lätt, efter vad jag hört.
Och kanske skulle jag ångra mig sedan.
I och för sig så kan man ju inte alltid tänka på andra.
Det är ju nu man är ung och det är nu man kan chansa lite.
Det är sen man kan sitta och kolla tillbaka på vad man borde ha gjort.
Jag vill ju leva i nuet. Känner mig inte helt död visserligen. Men ibland så känns det ju tonårsaktigt deprimerande. Att man står och stampar på samma ställe och så.
Men det känns aldrig så när jag är med dig.
Jag vet inte.

Kanske är så att jag måste våga känna någonting.