Man kan aldrig vakna upp försent

Kanske har jag gått runt i någon jävla dimma senaste åren. Sedan 2008.
Jag har totalt missat glasvegas.
Sett dom som någonting annat än bra musik.
Tänk att dom var posers. Låtsas vara någonting.
Jag hade fel.
Lyssnar på Geraldine. Hur basen matar på. Trummorna ligger subtilt i bakgrunden.
Gitarren flyter omkring.
Dom har soundet jag alltid ville att Drapes skulle ha.
Jag visste inte ens om att det bandet fanns.
Jag gillar att sången inte är i störst fokus.
Nu var det ju dock så att joe aldrig ville spela på golvpukan, Danne ville alltid ha markerade och raka gitarrfigurer att följa, Jeppe och Rasch ville vandra omkring på basen eller pumpa frenetiskt, inte tryggt, sen hade vi ingen synth heller.
Fast det är lätt att skylla infrån sig, det hela grundade sig i att jag aldrig gjorde sådana låtar.
Jag bara drömde om dom, jag kan inte ta en ton när jag sjunger och så vidare.
Jag tar på mig skulden.
Men det är bra, för skulle jag få chansen att ha ett band igen så kanske jag inte skulle slänga bort det.
Godkväll

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0