Drömbloggen

Lördagkväll, återigen en dag man kan längta efter när man sitter där påväg till skolan i bussen på måndag morgon.
För lite sömn i kroppen. För mycket kaffe.

Ikväll ska jag berätta om hur det är att skriva låtar, att spela musik.

Att kalla sig musiker är ganska svårdefinerat.
Att kalla sig "HobbyMusiker" är en annan femma.
Jag har lite svårt för dessa hobbymusiker som sitter hemma och spelar covers och tror att dom är kungarna bland musikerna när dom läser någon ensemble kurs på gymnasiet, jag har inte även svårt för dom, jag har även fördommar, dom kanske inte alls bara spelar covers.

Jag kallar mig musiker, och jag tror stenhårt på min musik ibland, oftast så tar jag den kanske på lite för stort allvar.
Musik ska vara på liv och död, och grejen är den att jag är inte så nogrann med att lära mig en avancerad låt på gitarr eller bas eller liknande som någon annan gjort. Ibland kan jag känna att det är skönt att spela någon annans låt. Men det är oftast pop som är lättspelad och levande. Desperat. Hybris.

Min egen musik vill jag ska spegla detta. Man behöver inte så mycket för att skapa en bra låt.
Jag vet inte mycket om hur andra gör när dom skapar musik, men för mig börjar det NÄSTAN alltid med texten.
Jag har en känsla, eller en upplevelse som jag inte riktigt kan ta in, då brukar jag öppna ett textdokument och börja skriva. Tyvärr sker detta ofta på kvällarna, så det blir inga ackord och inga melodier till.
Sedan någon dag senare så kan jag känna att jag måste spela "låten", så jag sätter mig ner med gitarren, oftast den stålsträngade på senare tid, och spelar lite grand och sjunger lite grand.
Sedan så finns det där nästan direkt. Anting så kommer tonerna, ackorden, melodierna direkt. Eller så kommer det aldrig och låttexten blir liggandes i ett textdokument. Kanske snor jag en textrad till en vers i en annan låt från den texten någon gång. Men aldrig mer. Jag återkommer inte till projekten.

Jag är lite kluven vad gäller språket man ska skriva på.
Jag har en tendens att uttrycka olika saker på engelska än vad jag gör på svenska.
Kanske är det så det ska vara, man kan lättare relatera till språket som faktiskt funnits med hela tiden. Händelseförloppet.

När jag började skriva låtar för Drapes så upptäckte jag att jag älskade att skriva låtar. Allting skrevs på engelska. Tidigare hade jag skrivit kanske 10 låtar, dom var på svenska allihopa och handlade ganska mycket om samma sak. Kärlek som inte gått som man tänkt sig, och dom hade nästan alltid en vändning där allting ordnade upp sig.

Men när jag satte mig ner och skrev på engelska så kände jag mig mer skyddad, och hela bandet skulle ju stå för texten.
Därför skrev jag bland annat we can still try, dels för att sätta punkt för hybrisen, men även för att visa att jag ville satsa mycket på bandet. Låten är  inte speciellt skön att lyssna på egentligen. Men den var mest tänkt som en spark i ansiktet på alla andra än bandet. Tyvärr så blev den inte alls så punkig eller fartig som jag hade tänkt mig.
Men det är ju så med låtar, dom blir kanske inte alltid som man tänkt sig.

Sen fortsatte vi repa med Drapes och jag skrev nya låtar hela tiden. Oftast kom jag till repen alldeles glödande på insidan med ideer, tankar och planer på hur låtarna skulle låta. Alla låtar jag skrev var blivande hits, så kändes det.
Men väl i replokalen så saknades det ibland engagemang bland mina kära bandkamrater. Låtar förenklades, skalades ner, saktades ner eller snabbades upp. Alla skulle spela samtidigt, inget jobb med dynamik eller någonting sådan't gick egentligen igenom.
Hade vi repat igenom en låt rakt igenom en gång så fanns det inte plats för ändringar eller finslipningar.

Det blir väll så ibland.
Jag är glad att dom andra ställde upp och spelade med mig, och att vi spelade på kulturens hus.
Att ha ett band är nog en av dom roligaste sakerna jag gjort.

Sedan dog allting för dom andra. Drömmen försvann kanske.

Min dröm har väll kommit och gått i  alla fall, något jag inte slutat med är ju att skriva låtar. Och ibland har jag även spelat in en del låtar, när jag har tur att ha Joe som kan ordna inspelningar.
Sedan jag började skriva mer och mer på svenska så tycker jag dock att musiken har tagit en skönare vändning för mig själv. Jag tänker mer. På allting.
Basgången. Gitarrerna. Sången. Körer. Perks. Allting ska liksom göra sitt.
Det kommer så mycket ideer när jag väl sätter igång, då vill jag aldrig sluta. Sedan försvinner allting en halvtimme senare. Så sitter man där med nedskriva ideer och vet inte alls vart dom kommit ifrån.

Jag kom nog ifrån ämnet en del. Men vi spelade in en låt idag i Happi, totalt oseriöst. Jag hade knappt spelat igenom den på väldigt länge och kom knappt ihåg formlen, eller texten.
Men i alla fall så spelades allting in på en tagning, och allting fick mig bara att tänka på hur roligt det är med musik.
Ett band. Egen musik, som man själv skapar och kan vara stolt över. Det är det viktigaste. Att då ha ett band att dela stoltheten med. Det skulle vara riktigt stort.

Nu har jag inte det. Men jag kan ändå leva ut en del hybris ibland, och ibland inte.
Men ikväll gör jag det och jag vet att jag är en bra musiker, även om jag inte leverarar på den nyinspelade låten på Drapes myspace.
Var lugna jag länkar.
Låten heter någonting på V.
Godkväll.
http://www.myspace.com/sunnydrapes