POJKAR! Jag har sett allt.
Kastade mig upp redan klockan sju idag.
Rostade mackor och njöt av den härliga morgonen.
Nu har jag mest suttit och funderat på vad man ska göra i framtiden.
Jag vet inte riktigt vad som hände med banddrömmen.
Klart att jag verkligen skulle vilja spela i ett band, mer än någonting annat, men det verkar ju inte gå så bra.
Ingen ide att ge upp men man kanske börjar drömma andra drömmar.
Nu har jag i alla fall ett externet ljudkort och en mikrofon så rent teoretiskt så skulle jag kunna börja spela in låtar.
Rent praktiskt så går det dock inte eftersom att jag inte vet hur grejerna fungerar.
Ser mest fram emot att träna.
Kanske borde börja festa mer. Leva lite mer som förra hösten. Fast jag vet inte.
Kroppen mår väl rätt bra annars.
Känns som att allting som hände tidigare var så länge sedan.
Konfirmationen på f21 var en evighet sedan.
Sommaren 2008 med Borg och Erika var en evighet sedan.
Lars Winnerbäck och Håkan live var en evighet sedan. Även om jag såg Håkan 2 gånger senast i sommar.
2007 och högstadiet är så himla avlägset att man börjar fundera på vem man egentligen var då.
Hösten 2008 då jag hoppade av skolan känns inte heller som att den existerat.
Eller våren 2009 då jag tog körkort.
För att inte tala om hösten då vi startade band, såg Magnus Ekelund och stålet första gången på deras första spelning på kafelino. Hela vintern då vi repade, spelade in låtar och spelade live några gånger.
Sommaren 2010 då jag inte hade något jobb och såg acdc live. Då jag, mört och Borg gjorde kicksparkar under hela Magnus Ekelunds och stålets konsert och 2 skellefteåtjejer blev grymt imponerade av att jag kunde alla låttexter.
Hösten 2010 Med alla fester. Vintern med allting den innebar. Våren. Examen.
Inte ens examen känns nära.
Sommaren 2011 och alla fester och roliga stunder. Festivaler och glas. Turkietresan.
Nej jag vet inte vart jag har hamnat.
Kanske tog det bara längre tid än vanligt att inse att det faktiskt är höst och att man kan känna sig lite konstig då och då på hösten, eller så är alla andra faktiskt påväg någonstans och själv känns det mest som att man står och trampar.
Rostade mackor och njöt av den härliga morgonen.
Nu har jag mest suttit och funderat på vad man ska göra i framtiden.
Jag vet inte riktigt vad som hände med banddrömmen.
Klart att jag verkligen skulle vilja spela i ett band, mer än någonting annat, men det verkar ju inte gå så bra.
Ingen ide att ge upp men man kanske börjar drömma andra drömmar.
Nu har jag i alla fall ett externet ljudkort och en mikrofon så rent teoretiskt så skulle jag kunna börja spela in låtar.
Rent praktiskt så går det dock inte eftersom att jag inte vet hur grejerna fungerar.
Ser mest fram emot att träna.
Kanske borde börja festa mer. Leva lite mer som förra hösten. Fast jag vet inte.
Kroppen mår väl rätt bra annars.
Känns som att allting som hände tidigare var så länge sedan.
Konfirmationen på f21 var en evighet sedan.
Sommaren 2008 med Borg och Erika var en evighet sedan.
Lars Winnerbäck och Håkan live var en evighet sedan. Även om jag såg Håkan 2 gånger senast i sommar.
2007 och högstadiet är så himla avlägset att man börjar fundera på vem man egentligen var då.
Hösten 2008 då jag hoppade av skolan känns inte heller som att den existerat.
Eller våren 2009 då jag tog körkort.
För att inte tala om hösten då vi startade band, såg Magnus Ekelund och stålet första gången på deras första spelning på kafelino. Hela vintern då vi repade, spelade in låtar och spelade live några gånger.
Sommaren 2010 då jag inte hade något jobb och såg acdc live. Då jag, mört och Borg gjorde kicksparkar under hela Magnus Ekelunds och stålets konsert och 2 skellefteåtjejer blev grymt imponerade av att jag kunde alla låttexter.
Hösten 2010 Med alla fester. Vintern med allting den innebar. Våren. Examen.
Inte ens examen känns nära.
Sommaren 2011 och alla fester och roliga stunder. Festivaler och glas. Turkietresan.
Nej jag vet inte vart jag har hamnat.
Kanske tog det bara längre tid än vanligt att inse att det faktiskt är höst och att man kan känna sig lite konstig då och då på hösten, eller så är alla andra faktiskt påväg någonstans och själv känns det mest som att man står och trampar.
Kommentarer
Trackback
